Det var sådant underbart fint sken på himlen att jag grabbade kameran, stoppade iPoden i fickan och begav mig ut på Brocas för att fota vår vackra sols nedgång.

På fältet, ett stort sådant där det vanligtvis går en och annan hundägare med sina hundar, möttes jag av klungor med människor, eller kanske rättare sagt pojkar från Eton College. Alla pojkar bar lustiga kavajer, randiga sådana, och stod vid Themsen strandkant blickades uppåt kanalen. Ju längre upp mot kanalen jag vandrade desto fler pojkar fann jag längs strandkanten.

Helt plötsligt kommer det ett femtiotal pojkar springandes och hejandes på de olika kanoterna som i samma sekund kommer framglidandes på Themsen. Det var flera olika kanoter där pojkarna som paddlade bar randiga tävlingsdräkter (i samma färger som kavajerna) och genast kändes det som om jag vore med i en Harry Potter-film.

Då slog det mig hur mycket jag kommer att sakna Eton, hur mycket jag kommer att sakna Windsor, hur mycket jag kommer att sakna de människor jag lärt känna, hur mycket jag kommer att sakna alla pub-kvällar, hur mycket jag kommer att sakna alla skrattattacks-stunder på Windsor College, hur mycket jag kommer att sakna denna vänliga värld, hur mycket jag kommer att sakna ”Cheers” i springspåret, hur mycket jag kommer att sakna min familj här och hur mycket jag kommer att sakna det liv jag levt här.

Ett spontant liv där jag har en uppgift, att ta hand om världens sötaste och härligaste person. När jag kom var han en nästan fem månader gammal bebis. Nu är han en liten pojke, med sin egen vilja som vet precis vad han vill och precis vad hans Lalla behöver – blommor, pussar och springkramar.

Nästan som på film.